Kungsholmens grundskola byggs om och till så att elevkapaciteten nära nog fördubblas. Sirous Namazis laboratorieinspirerade utomhusskulptur och Mandana Moghaddams hängande spegelträd bidrar till att ge skolan identitet samtidigt som verken tillför stadsbilden nya visuella element.

Två platser utsågs för den konstnärliga gestaltningen, en öppen plats nära hörnet Fridhemsgatan/S:t Göransgatan och inomhus i skolans entré. Två konstnärer fick uppdraget att skapa en sammanhållen konstupplevelse. Namazi och Moghaddam använder båda sin iranska bakgrund i konstnärskapet men på olika sätt, och deras skilda uttryck skapar både dynamik och kommunikation mellan verken.

Skulpturen Laborate är inklusive sockeln nära sex meter hög och ger med sin tredimensionella struktur olika intryck beroende på varifrån den ses. Här har laboratoriets kolvar och behållare böjts och krökts och vävts samman i nya banor. Tanken är att visa verksamheten som bedrivs i skolan genom att låta energin och rörelsen i forskningsprocessen ta sig ut ur byggnaden.

– Skolan är ett laboratorium där nya och kreativa anslutningar uppstår. Jag vill skapa upptäckarlust men också en känsla av gemenskap och samhörighet, förklarar Sirous Namazi i sin skissbeskrivning.

För Okänd värld mellan himmel och jord använder sig Mandana Moghaddam av den iranska tekniken Ayeneh Kari, där man skär speglar i små bitar och skapar mönster och dekorativa former i mosaik. Skulpturen hänger i entrén, synlig både inifrån och utifrån. Mosaiken bildar ett träd, en symbol för liv och kärlek och något som kopplar jorden till himlen. Spegelträdet reflekterar ljus och färger men ska också belysas, nattetid i silver och dagtid i färger som varieras efter säsong.

– Spegelträdet är i delar som ser ut som olika öar eller länder på en karta. I var och en av spegelbitarna ser man sig själv eller en hel värld. En värld som man kan dras in i, gå vilse i och komma ut ur, beskriver Mandana Moghaddam sin tanke.

Invigning fredag 23 september kl 13-14.

Sirous Namazi är född 1970 i Kerman, Iran och bosatt i Stockholm. Han är utbildad på Konsthögskolan i Malmö och representerade Sverige på Venedigbiennalen 2007. Han har också haft en lång rad soloutställningar i Sverige och utomlands. Hans installationer använder ofta objekt ur vardagen som i ett skruvat sammanhang får nya innebörder.

Mandana Moghaddam är född 1962 i Teheran och bosatt i Göteborg. Som tonåring tvingades hon fly från Iran och fick asyl i Sverige. Hon har haft separatutställningar på Göteborgs konstmuseum och Röda Sten och medverkat i internationella utställningar i bl a London, Berlin och Istanbul. 2005 deltog hon i Venedigbiennalen. Hennes verk handlar ofta om främlingskap, kommunikation och feminism.

Keramikern Linda Karlsson vill bidra till öppna samtal för dem som väntar utanför eller passerar entrén till seniorlägenheterna på Kinmanssonsvägen i Axelsberg. Med två keramiska verk skissar hon en berättelse om evigt liv, lika värde och att kunna sväva omkring i luften och se saker från ovan.

I kvarteret Jungfru Lona i Axelsberg har äldreboendet från 80-talet byggts om till seniorlägenheter. Lägenheterna är avsedda för dem som klarar sig själva och huset har inte några gemensamma utrymmen förutom entréerna. Man valde därför en konstnärlig gestaltning utomhus vid de båda entréerna på Kinmanssonsvägen 43 och 45, där det finns väntplatser med bänkar.

Visionen var att på ett lekfullt sätt skapa en identitet för entréerna och samtidigt binda samman dem. Gestaltningen anknyter också till Eino Halleks verk Bakom regnbågen som kom på plats 2011 inne i huvudentrén. Linda Karlssons konst är färgstark och fantasieggande och kan bidra till samtal. Hennes unika figurer har en ömhet och mjukhet som passar platsen och dess brukare.

För att sammanföra platserna och ge dem något av sagans stoft har Linda Karlsson valt att göra en liten berättelse med hjälp av månen och två figurer. I den ena entrén finns månen och under månen en form som smälter; man ser dropparna, även på väggen. Kanhända är det regnbågen som smält. På regnbågsresterna står en oskuldsfull varelse redo att ta sig an livet. I andra entrén flyger en varelse som tycks uppbyggd av droppformer, kanske återuppstånden ur regnbågen, en symbol för evigheten. På ytterväggen syns också ett regnbågsfärgat berg och en droppe.

Beställare är Micasa och projektledare har varit Marianne Jonsson/Stockholm konst. Invigning blir det 11 oktober kl 12.

Linda Karlsson är född 1976 och utbildad i keramik och glas vid Konstfack i Stockholm. Hon har haft flera separatutställningar i Sverige, senast Orosmoln på ID:I Galleri, och har deltagit i en rad samlingsutställningar. 2014 var hon en av elva utvalda svenska och norska formkonstnärer i utställningen Attention:Craft på Liljevalchs där hon visade sin keramiska värld i The Rainbow Rescue Team.

Inne i nya Värtaterminalen finns Matthias van Arkels stora målning av flätade silikonremsor och Pia Törnells grågröna keramiska moduler. På takterrassen ligger Hans Rosenströms granitblock som viskar framtidsvisioner för 2066. Portarna i Lisa Gerdins skulpturgrupp på Hamnplan bildar rum och öppningar med olika utblickar.

Den nybyggda Värtaterminalen utgör med sin placering, genomtänkta arkitektur och specifika ändamål en sammansatt och spännande plats för konst. Med den stora skalan kändes det extra viktigt att ha konst på flera olika platser och i olika tekniker och material.

Matthias van Arkels tvådelade målning Cut Open Strip Painting utgörs av 129 sammansatta plattor där infärgat platinasilikongummi skurits till remsor som flätats samman. Målningen med sina skiftande grönblå toner, som hämtade från havet, utgör den naturliga blickpunkten i den stora avgångshallen.

Havskänsla i färgerna finns också i Pia Törnells keramikmoduler A tone of water. På väggen längs gången där ankommande resenärer passerar, växlar hel- och halvcirklar, avlånga och mjuka former i rytmiska grupperingar. De lekfulla formerna kan associera till krusningar på vattnet, fiskfjäll eller propellrar. Bakom modulerna löper grågröna färgfält som en våg över väggen.

Hans Rosenström tar i 2066 fasta på terminalens historia och framtid. Den nya byggnaden invigs 50 år efter den gamla. Konstnären har bjudit in personer i Östersjöregionen som sysslar med forskning och utveckling att sia om vad som kan hända om ytterligare 50 år. Deras berättelser kan man höra ur de fem bohuslänska granitbumlingarna på terrassen. En gömd mikrofon i stenen förmedlar ljudet och de utopiska tankarna.

Vid entrén till terminalområdet och i änden av busspiren står Lisa Gerdins stora skulpturgrupp Port med rå och rostig stålyta. På busspiren nio stora portar med utskurna öppningar, sammanfogade till en labyrintisk formation som ger nio olika utblickar, mot stad och mot hav; vid entrén står de utskurna dörrbladen på rad. Verket syns såväl inifrån terminalen som från färjorna, och blir det första och det sista man möter på resan.

Beställare är Stockholms Hamnar och projektledare för Stockholm konst har varit Frida Cornell.

Konstnären Jakob Simonsons uppgift i Svedmyra var att ge lyft och spänning åt ett gångstråk genom gles tallskog. Hans skulpturgrupp Camera utgörs av tre små hus i stål med interiör av spegelmaterial – exakta arkitekturmodeller men med ett inre där rumsligheten löses upp när golv, väggar och tak speglar sig i varandra i det oändliga.

Svedmyra förtätas med nya bostäder inkilade i det äldre beståndet. Byggprojektet Brevlådan sträcker sig från t-banestationen söderut genom tallskogen längs Enskedevägen och upp mot en rondell. Det är på och invid en liten bergsknalle längs skogsstråket som Jakob Simonson valt att placera sitt verk.

Camera består av tre skulpturer av rostfritt stål och ett spegelmaterial. De tre skulpturerna är spegelvända arkitekturmodeller i skala 1:10 av rum och lägenheter i den kringliggande bebyggelsen: en lägenhet från 40-talshusen uppe på höjden, en lägenhet från de nybyggda husen på Enskedevägen och en lekstuga från villabebyggelsen på Sotholmsvägen.

Utifrån ser de små dockhusen med sina dörr- och fönsteröppningar täckta av glas anspråkslösa ut men interiörerna är helt gjorda i ett spegelmaterial som låter golv, tak och väggar upprepas i en kalejdoskopisk oändlighet. Allt som syns därinne är reflektioner av det som finns utanför – träden, marken, himlen, betraktaren själv, reflektioner som följer dygnets och årstidernas växlingar.

Skulpturerna är placerade på olika höjd, en av dem så lågt att det blir lagom för ett barn eller en rullstolsburen att titta in.

Beställare är Exploateringskontoret och projektledare för Stockholm konst Monika Nyström. Invigning blir det tisdagen den 25 oktober kl 15.30.

För förskolan Kolonnetten i Svedmyra hämtar Patrick Nilsson inspiration hos antikens "människopelare", kvinnliga karyatider och manliga atlanter som bar upp hela bjälklag. Men här speglar de nära tre och en halv meter höga pelarna barnens värld med nallar, böcker, huvtröjor och flätor.

Svedmyra är ett av de områden som ska förtätas och bebyggas under de kommande åren. 300 nya bostäder beräknas och då behövs förstås också fler förskoleplatser. Nybyggda förskolan Kolonnetten, som ska kunna ta emot 108 barn, är en tvåvåningsbyggnad i souterräng i sluttningen mot Enskedevägen. Utmed den östra fasaden löper en två meter bred balkong och här finns också entréerna till förskolan.

Här har Patrick Nilsson gjort två 340 cm höga och 400 kg tunga betongskulpturer som "bär upp" balkongen. Huvudambitionen har varit att göra en rolig, lättförståelig och fantasieggande skulptur, förklarar konstnären i sin beskrivning. Pelarna med figurer staplade på varandra accentuerar entréerna och bjuder in till trapphuset där en fondvägg av tapet anknyter till motivet.

Skulpturerna har en konsthistorisk referens till antikens föreställande pelare, de kvinnliga karyatiderna och de manliga atlanterna. Också den vita betongen knyter an till konsthistorien och vår bild av den marmorvita antiken. Här är pelarna i modern version med en pojke och en flicka som huvudfigurer, truliga, praktiskt klädda och med fötterna tryggt placerade på kunskapen i form av böcker. På tapetväggen i trapphuset återkommer sex barnansikten i rytmiska rapporter.

Beställare är Sisab och projektledare för Stockholm konst Frida Cornell. Invigning blir det onsdag den 26 oktober kl 15.

Patrick Nilsson är född 1966 och utbildad vid Valand i Göteborg och Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Han har haft flera separatutställningar, bland annat på Göteborgs konstmuseum 2013 som mottagare av Stenastiftelsens kulturstipendium, och deltagit i flera samlingsutställningar såväl i Sverige som t ex i Frankfurt och New York.

Ulla Wests runda "ordklot" av aluminium är en hyllning till utveckling och förståelse. Skulpturen är en uppförstorad typsnittskula från en IBM Selectric skrivmaskin, en föregångare till ordbehandlaren och hemdatorn. Moxy Khoraär ett minnesmärke över ett passerat skede som bar med sig förändring, och en lekfull påminnelse om språkets betydelse.

Bredbyskolan från 1970 har byggts om och här ska nu finnas SFI-utbildning, jobbtorg och komvux. Konstnären Ulla West påpekar i sin skissbeskrivning att skolan blir en plats där människor från skilda kulturer och med skilda språk möts och där man arbetar för lärande och integrering. Hon hoppas att skulpturen kan ge upphov till ordlekar och bli ett kreativt verktyg för språkinlärning.

IBM Selectric, som introducerades 1961, var den första skrivmaskinen med utbytbart typsnitt och möjlighet att redigera texten. Den vidareutvecklades senare till ordbehandlaren och hemdatorn. Kulan är en symbol från ett specifikt utvecklingsskede och ett objekt som visar på förändring: övergången från analog till digital teknik.

Aluminiumklotet, 75 kg tungt och en meter i diameter, står centralt i entrérummet med fri passage från alla håll. Ett nytt typsnitt, som fått namnet Moxy Khora, har designats för verket. På kulan är det svenska alfabetets 29 bokstäver i versaler, siffror och ett urval skiljetecken spegelvända. De kan avläsas såväl av ögat som med handen. Basytan på klotet är borstad metall som är sträv medan tecknens tryckyta är slät och blank putsad metall.

En fot i brons, från av Hertha Hillfon har nu fått sin plats utanför t-banestationen i Mälarhöjden, orten där hon bodde och verkade i nästan 70 år. Vid invigningen kunde Eric Sjöström, ordförande för Hertha Hillfons Vänner, berätta att vänföreningen hoppas att snart kunna ha en lokal där hennes konst kan presenteras.

"Det var sommaren 1970 och jag hade sommarjobb hos Hertha Hillfon. Jag fick 8 kronor i timmen. En ganska modest lön även med den tidens mått. Det kompenserades av att jobbet till stor del bestod i att ligga på ett bord i hennes ateljé och äta jordgubbar och lyssna på Ravi Shankar medan Hertha skulpterade min fot. Ibland fick jag sitta på en stol, som stod på arbetsbordet, medan hon gjorde samma fot ur en annan vinkel.

Jag minns inte hur många fötter det blev. En skulle till en skola i Jakobsberg utanför Stockholm. En stötte jag på hemma hos vännerna Mikk och Lotta när jag för första gången var hemma hos dem för cirka 12 år sedan. Den stod där i hallen och jag fick ta av mig skor och strumpor för att jämföra. Samma fot. Samma förhållande mellan tårnas längd. Samma sneda lilltå."

Orden är skrivna av keramikern Calle Forsberg som sommaren 1970 jobbade hos sin faster Hertha Hillfon. Nu har alltså Calles bronsfot satts upp utanför Mälarhöjdens tunnelbanestation som en påminnelse om att Hertha Hillfon bodde och verkade på Sexstyversgränd i Mälarhöjden mellan 1944 och 2013.

Eric Sjöström, ordförande för Hertha Hillfons Vänner, berättade att vänföreningen nu hoppas ha hittat en lokal där hennes konst kan presenteras i en utställning och där skapande verksamhet också kan arrangeras. Vänföreningen står också bakom en karta över var man kan se ett urval av Hertha Hillfons offentliga konstverk i Stockholm.

Konstnärerna Hanna Nilsson och Sofia Østerhus i Byggstudio vill inspirera förskolebarnen att intressera sig för bokstäver och skriftspråk. Deras andra version av A, B, se finns på förskolan Bergsgården i Rinkeby och är en vägg av stenskärvor med graverade tecken och flyttbara tredimensionella bokstäver.

Med ett snabbt växande antal barn i Stockholm måste de närmaste åren ett 40-tal nya förskolor byggas. För att hinna med har SISAB med pedagoghjälp utarbetat konceptet "Framtidens förskola". Man utgår från en mallförskola och kan då halvera tiden från idé till första spadtag. Mallen finns i tre storlekar, fasad och utemiljö anpassas alltid efter den enskilda förskolan och dess omgivningar.

Parallellt arbetar Stockholm konst med "prototypkonst", där en grundidé till konstnärlig gestaltning kan utformas i flera versioner. Byggstudio (Hanna Nilsson, f. 1979, och Sofia Østerhus, f. 1979) fick uppdraget för interiörerna och skapade 2015 A, B, se för Blomsterkungens förskola i Hässelby, för vilken de i oktober 2016 vann guld i Svenska Tecknares tävling Kolla!

A, B, se är en interaktiv väggutsmyckning med tecken och flyttbara bokstäver i olika material och från olika kulturer och tidsepoker. På Bergsgården är det stora skärvor av sten som sitter på väggen. Bokstäverna kan lyftas ut och passas in igen som ett stort rumsligt pussel.

Utformningen är inspirerad av klassiska tempelväggar med huggna alfabet och konstnärerna har försökt täcka in språk från hela världen. Många av språken är sådana som inte används längre, som kilskrift, egyptiska hieroglyfer eller runskrift, Men på väggen finns också levande skriftspråk som persiska, kyrilliska och hebreiska.

Byggstudio har också kompletterat verket med en enkel trycksak som förklarar tecknens betydelse och var de kommer ifrån.

Beställare är SISAB och projektledare Päivi Ernkvist, Stockholm konst. Invigning på Bredbyplan i Rinkeby torsdag den 17 november kl 14. 

Byggstudio är en svensk-norsk designbyrå, med kontor i Stockholm och Oslo. Den grundades 2006 av Hanna Nilsson och Sofia Østerhus och arbetar ofta med två- och tredimensionell grafisk form för offentliga rum. Samspelet mellan miljö, historia och uttryck är bärande, som i arbetet med att formge ett skyltsystem för norska Utøya och att ge Malmö Folkets Park en tydlig identitet. Hanna Nilsson är född 1979 och utbildad på Konstfack och Danmarks Designskole i Köpenhamn. Sofia Østerhus är född 1979 och utbildad på Danmarks Designskole och Kunsthøjskolen i Oslo.

Ett långt och svängt staket med rödlistade djur och växter möter barn och besökare framför förskolan Grönmossen på Emågatan i Bagarmossen. Smyckekonstnären Hanna Hedman har skapat ett detaljrikt mönster som fångar ögats uppmärksamhet men också kräver tid för att alla former ska framträda.

Utgångspunkten för Hanna Hedmans verk är djur- och växtarter som hotar att försvinna från Sverige. Situationen är dyster för många arter och konstnären vill att verket ska vara en kommentar till detta.

Det halvannan meter höga staketet av laserskuren och lackerad plåt har ett detaljrikt myller av mönster som flätas i varandra. Staketet är till både för dem som befinner sig innanför staketet och för dem som är utanför, betonar konstnären som vill bidra till känslan av att träda in i en sagovärld när man går in genom grinden.

– Min önskan är att skapa en ingång till en fantasivärld i stället för något som håller barnen inlåsta från världen utanför staketet. Jag hoppas att barnen ska upptäcka nya former och hitta på nya historier varje gång de tittar på staketet.

Hanna Hedman har blickat utåt på detaljrikedomen och ornamentiken hos mönster i islamska länder men också inspirerats av mönsterteckningen hos olika djur. Staketet kan också vara en ingång till ett samtal om Sveriges arter och om hur vi kan minska förlusten av biologisk mångfald.

Grönmossen är en av SISAB:s konceptförskolor, dvs den ska gå snabbt att bygga och den konstnärliga gestaltningen bygger på en grundidé som kan utformas i flera versioner. Hanna Hedman har fått det exteriöra uppdraget och har tidigare gjort ett staket för förskolan Zinket i Vällingby. I Bagarmossen är staketet längre och har fått en rund svängd hörna. Dessutom finns här markbelysning som gör staketet till en upplevelse för de kringboende även kvällstid.

Förskolan har entusiastiskt tagit emot Hanna Hedmans verk och tankarna bakom det. Hennes bildvärld har kommit att prägla förskolan så att avdelningarnas namn kommer från hennes berättelser om djur och växter.

Beställare är SISAB och projektledare för Stockholm konst är Päivi Ernkvist. Invigning blir det den 8 december.

Lena Cronqvists katt, Charlotte Gyllenhammars händer av mor och barn eller Dan Wolgers mångfald av dörröppnare över hela ytan – draghandtagen är de konstnärliga inslag som ska ge Stockholmshusens entréer identitet. De första husen ska stå klara 2018.

Stockholmshusen är stadens satsning för att få fram fler hyresrätter. Familjebostäder, Stockholmshem och Svenska Bostäder har gått samman i projektet – ett sätt att byggtekniskt och med bibehållen kvalitet lösa en del av bostadskrisen. Bostadsbolagen förenklar processen där det går och tänker nytt där det behövs. Det kräver ett nära samarbete både med stadens förvaltningar och byggföretag.

Stockholm konst påtalade vikten av konst i en så slimmad och styrd process, och kom med förslaget att koncentrera den konstnärliga gestaltningen till dörrarna och att engagera tre av Sveriges främsta samtidskonstnärer: Lena Cronqvist, Charlotte Gyllenhammar och Dan Wolgers för arbetet. Deras verk heter Huskatt, Mammabarn respektive Låt tusen blommor blomma.

Så här beskriver konstnärerna själva sina tankar om handtagen:
Lena Cronqvist: Vad är bättre lämpat än att varje dag, som boende och gäst, mötas av en liten huskatt med oklar härkomst – en katt som livs levande redan är älskad i hundratusentals hem?
Charlotte Gyllenhammar: Moderns hand är placerad i en förväntad höjd liksom barnets hand. Händerna är som en notrad i ett partitur. Det avslutande snittet vid handleden frigör händerna som i ett trolleritrick eller en dröm.
Dan Wolgers: Handtagens olika placering, form, material och uttryck säkerställer att entréerna inte blir vilka entréer som helst; alla blir de högst individuella när position, antal och typer av handtag skiftar oändligt mellan portarna.

En balett städas fram på en vägg i vintermörkret, när konstnärsduon Byström Källblad har vernissage för sin filminstallation på Slussen mot Katarinaberget den 12 januari.

Bakom kulisserna på Operan repeterar dansare i timmar och lokalvårdare dammar och torkar varenda skrymsle och vrå. Dessa rörelser har inspirerat Helena Byström och Anna Källblad till den filminstallation som de gjort för Slussen. Invigning på Slussplan torsdag 12 januari kl 17 och filmen visas sedan till den 28 januari.

Vad är det vi städar bort, och fram? I våra liv, i stadsplanering och runt omkring i världen? Vad är det vi vill låta bli synligt å ena sidan och osynligt å andra?
Städandet! Detta arbete i skymundan, som vi inte ser när det är gjort utan bara när det är ogjort, ges i verket Swept Away snarare en huvudroll. Detta sisyfosarbete som här kan representera livet självt på ett existentiellt plan. 

Swept Away genomförs med stöd av Konstnärsnämnden och har möjliggjorts genom ett samarbete med Operan, Stockholm Konst och Garbergs.

Duon Byström Källblad arbetar med verk för scen, gallerier och offentliga rum. Konstnären Helena Byström och koreografen Anna Källblad brinner för att berätta och lyfta historier från specifika platser och människor och arbetar i ett nära samarbete med dessa i sitt konstnärliga arbete.
Byström är en konstnär från norra Sverige som mestadels arbetar med film och skulptur, Källblad är en koreograf från södra Sverige, med tio år i Los Angeles. Byström och Källblad har visat sina verk på platser som Globen, R1 , Shibuya crossing i Tokyo, Sakakini Art Center Ramallah, Stockholms stadshus, Uppsala domkyrka, Kulturhuset, Dramaten och Moderna museet.

Läs mer på www.madein-theweb.com/bystrom-kallblad/

På söndag invigs en ny plattform för konstinstallationer vid Brunkebergstorg. En central men undanskymd plats får nytt liv när betongväggen på Kulturhusets baksida blir en yta för rörliga ljusinstallationer. I en första etapp om sex veckor projiceras en film av konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Berg.

Vernissagen är söndag den 29 januari kl. 16–18, på Beridarbansgatan, vid passagen under Kulturhuset. Kultur- och stadsbyggnadsborgarrådet Roger Mogert (S) invigningstalar, tillsammans med Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst och Anette Mattsson, vd Filmregion Stockholm-Mälardalen.

Initiativet,"Next Stop Brunkebergstorg", genomförs i samarbete mellan Stockholm konst och Filmregion Stockholm-Mälardalen genom projektet Smart Kreativ Stad. Syftet är att skapa en semipermanent plats för rörlig bild och ljud i staden, en plats där skiftande konstprojekt kan visas under en längre period. En sådan plats kan bli en experimentell plattform som bjuder in till nya perspektiv och dialog kring samtida konst i det offentliga rummet.

– Nathalie Djurberg och Hans Bergs verk kommer sannolikt överraska många på en plats där de inte förväntat sig att möta konst. Detta samtidigt som konsten lär locka nya människor till platsen. Jag är mycket förväntansfull inför såväl verket som människors reaktioner av detsamma, säger Roger Mogert, kultur- och stadsbyggnadsråd i Stockholms stad samt ordförande för Filmregion Stockholm-Mälardalen.

"Next Stop Brunkebergstorg"är indelat i tre etapper där den första ska ses som ett pilotprojekt som om det faller väl ut ska följas av ytterligare två. Etapp 1 med konstnärsduon Nathalie Djurberg och Hans Berg i januari–mars 2017 sammanfaller med Liljevalchs Vårsalong som också finns vid Brunkebergstorg. Etapp 2 planeras för oktober–november 2017 och etapp 3 i februari–mars 2018.

– Rörlig konst i det offentliga rummet är ett utmärkt sätt att introducera samtidskonst för en publik som har svårt att hitta in i en konsthall. Med Nathalie Djurberg och Hans Berg på Brunkebergstorg lägger vi den konstnärliga ribban högt, och jag ser fram emot vad som kan komma i framtiden, säger Mårten Castenfors, chef för Stockholm konst.

– Oerhört spännande att se hur vårt projekt Smart Kreativ Stad öppnar upp för nya perspektiv och samarbeten. En stor grå betongvägg får nytt liv mitt i city. Ett möte, en ny kontaktyta mellan staden och den rörliga bilden, säger Anette Mattsson, vd för Filmregion Stockholm-Mälardalen.

Nathalie Djurberg (f. 1978) och Hans Berg (f. 1978) är bland Sveriges internationellt mest uppmärksammade konstnärer. Den Berlinbaserade konstnärsduons filmer med animerade lerfigurer och technoinfluerad musik visar oss fantastiska och surrealistiska världar som väcker känslor och tankar och som har kapacitet att beröra över gränser.

För ”Next Stop Brunkebergstorg” har de gjort en komposition av tidigare verk. Filmvisningen på väggen vid Brunkebergstorg är första gången duon visas separat i Stockholm på mer än ett decennium. Filmen visas 29 januari–12 mars, kl. 16–24.

Smart Kreativ Stad är ett stadsutvecklingsprojekt i Stockholmsregionen 2015–2020 med fokus på rörlig bild och digitala medier. Projektet drivs av Filmregion Stockholm-Mälardalen i samarbete med medlemmar och partner inom ett brett spektrum av branscher.

Under festliga former delade Stockholm konst på fredagskvällen ut stans finaste utmärkelser för offentlig konst. Värtaterminalen med sina fyra olika konstnärliga gestaltningar blev Årets projekt och till Årets enprocentare utsågs Marie Ungheden på SISAB.

Enprocentsgalans gäster fick mingla bland konsten i Vårsalongen på Malmskillnadsgatan 32. Prisutdelare var stadsdirektör Ingela Lindh, assisterad av Stockholm konsts chef Mårten Castenfors.

Utmärkelserna Årets enprocentare och Årets projekt uppmärksammar enprocentsregeln som är helt avgörande för stockholmarnas offentliga konst. I år delades också två hederspris ut. Årets enprocentare tilldelas traditionsenligt en 17 kilo tung enprocentsstatyett i svart diabas, övriga får diplom. Samtidigt med enprocentsgalan släpptes boken Konstprojekt 2016 med presentation av de nya offentliga verk som invigts  under det gångna året.

Årets enprocentare 2016: Marie Ungheden, projektområdeschef på SISAB
”För att hon under många år och med outtröttlig energi sett till att barnen i Stockholms skolor och förskolor får konst, på väggar, på golv och i tak. Marie Ungheden besitter en lågmäld kompetens som i sig är en garanti för att såväl barn som personal ges magiska eller pedagogiska redskap, något som hela vårt samhälle kommer att tjäna på.”

Årets projekt 2016: Värtaterminalen. Konstnärer: Matthias van Arkel, Pia Törnell, Hans Rosenström och Lisa Gerdin. Beställare: Stockholms Hamnar med vd Johan Castwall
”Tack vare ett envist arbete från projektledare samt konstnärer har enprocent av projektkostnaden omvandlats till konst av internationell klass för alla stockholmare och besökare i staden.”

Hederspris: Förskolan Grönmossen
”Till pedagogiska ledaren Carina Lönn och personalen på förskolan Grönmossen som på ett föredömligt låtit sig inspireras av Hanna Hedmans konstnärliga gestaltning och lyft in den i sitt pedagogiska arbete. Med en sådan entusiastisk personal som fullt ut, och med barnen i fokus, givit sig i kast med projekt kring Hedmans djur och natur får vi på nytt hopp om livet.”

Hederspris: Lars Epstein
”Dagens Nyheters envetnaste stockholmsflanör som med kamera och texter, i blogg, på Facebook och i papperstidning, uppmärksammar Stockholm konsts projekt – och då inte bara i innerstaden utan även i ytterstaden. Med sin kärlek till bilden och ordet är Lars Epstein en beundransvärd förmedlare av Stockholm i stort som smått. Det är en ära och en glädje att i ur och skur möta hans nyfikna blick och milda leende.”

Vår miljö och våra rötter liksom vårt förhållande till en plats är centrala teman i Pia Sandströms installation på Gullingeskolan i Tensta. Konstnären har arbetat i dialog med Siri Derkert och hennes skulptur "Ren luft – Rent vatten" som sedan länge finns på skolgården. 

"Ren luft – Rent vatten" blev Siri Derkerts sista offentliga verk och uppfördes på Gullingeskolan efter hennes död 1973. En del av skulpturen förstördes senare i en storm som knäckte en skulptur föreställande ett senapsträd. Senapsfröet, det minsta fröet på jorden med en enorm växtkraft, en symbol för livet, fängslade Siri. Kvar på platsen finns nu bara tanken om trädets rot dold i marken.

Pia Sandströms "Siri, Roten och den observerade luftfuktigheten", som invigs onsdag den 22 mars, är ett väggfast verk med text och teckning i betong.

– Jag har intresserat mig för Siri Derkerts sätt att arbeta, förklarar konstnären: hur Siri kombinerar experimenterande och handlag av ett material med personligt engagemang och ett politiskt förhållningssätt.

Tillsammans med skolans elever har konstnären lyft fram Siri Derkerts frågor och dragit paralleller till vår tid. Tankarna cirklar kring ORTEN och ROTEN och återges i poetiska kopplingar mellan den försvunna trädskulpturens avskurna rötter och att vara rotad i orten.

Pia Sandström har hittat en teknik som etsar fram text och teckning under den finare betongpulverytan. Marmorkross ger olika fina eller grova linjer som en blyertspenna på papper. Siri använde en blästermaskin för att få fram en liknande effekt. Bokstäver är omvandlade till betongskulpturer i olika färger – rosa, vit, grå, och svart – som bildar ord på väggen. Bokstavsskulpturerna och de etsade betongbilderna bildar ett collage som kan läsas på flera sätt. Verket har fått sin plats i entrén till matsalen.

Verket har tillkommit som del av ett större projekt om skolkonsten i Tensta, initierat av Stockholm konst och Tensta konsthall, som kommer att redovisas i en utställning på konsthallen våren 2018.
Projektledare har varit Frida Cornell från Stockholm konst och SISAB förvaltar konsten.

Pia Sandströmär född 1969 och bor och verkar i Stockholm. Hon utbildade sig vid Bildkonstakademien i Helsingfors och Kunstakademiet i Trondheim innan hon tog en masterexamen vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm. Förutom en lång rad utställningar, både separat och i grupp, i Sverige och utomlands, har hon drivit Labyrint, ett förlag/arkiv och en serie internationella utställningar för konstnärsböcker och textkonst i samarbete med Botkyrka konsthall.

Konstnären Maja Sten har lyft in hela den omgivande naturen i förskolan Fågelboet i Skarpnäck. Från övervåningens hängande gröna larv till matsalens ihärdigt hackande hackspettar och däremellan scener ur naturen som kontrastmarkeringar i vinyl på glaspartier i hela huset.

Lekfullhet, igenkänning och folkkonst är några av ledorden som Maja Sten haft i arbetet med förskolan på Kanslersvägen som rymmer 110 barn. Med avstamp i den svenska skogen och faunan har hon arbetat fram motiven med sax och papper för att sedan låta dem ta olika skepnad och material.

Verket är tredelat: en hängande mobil i aktivitetsutrymmet på övre plan, laminerade ljudabsorbenter i matsalen på bottenplan och kontrastmarkeringar genomgående i hela huset.

Mobilen är en larv i genomskärning där delarna snurrar och tillsammans med de olika gröna färgerna ger intryck av rörelse. Den tar plats i barnens ateljé och vaktar och värnar om kreativitet och lek.
Matsalen gör verkligen skäl för förskolans namn. Väggarna är en fågelvärld, framför allt bor här hackspettar som knackar efter larver i träden, ett envist letande efter födan.
På dörrar och glaspartier genom hela huset finns varierande scener från naturen, med granar och grenar, svalor och spindlar, grodor och möss. Konstnärens tanke var att ge huset ett eget visuellt språk som barnen kan känna igen. Motiven kan bli till karaktärer som får eget liv och innehåll i barnens egen fantasi.

Beställare är SISAB och projektledare från Stockholm konst är Frida Cornell. Invigning blir det den 2 maj.

Maja Stenär född 1974 och bosatt i Stockholm. Efter utbildning vid Konstfack (Grafisk design och illustration) gick hon vidare till Royal College of Art i London där hon tog masterexamen 2002 i Communication Art and Design. Hon arbetar nu som frilansande illustratör men driver också egna projekt som en kollektion berättande tapeter, etsade smycken och pappersmobiler. 

På scenen intill den nya byggnaden vid Herrängens skola står två höga fyrkantsrör i plåt. De har kristallformer i toppen och stora öron halvvägs upp. Bakom öronen sitter högtalarlådor som kan sända ut ljud från scenen eller musik. Sound sculptures heter Per Svenssons verk.

Herrängens skola i Älvsjö har byggts om för att kunna ta emot fler elever och har fått ett nytt och större hus. Skolan arbetar med ett projekt som kallas Tankebygget, där konstnärer, musiker och författare samarbetar med eleverna för att utforska skapandets natur. Den nya konstnärliga gestaltningen skulle anknyta till detta profilarbete och placeras vid den nya byggnadens sydvästra gavel där en uteplats med scen anlagts.

Per Svensson har valt att göra två ljudskulpturer, fyra meter höga och av galvad metall. I toppen sitter en geometrisk form som associerar till naturens kristaller och kemins molekyler. Halvvägs upp på varje skulptur sitter ett öra som gömmer en högtalarlåda. De båda öronformerna, som skurits ut i plåt, är modellerad efter konstnärens egna öron som gjutits av och förstorats i dator. Öronen är vända mot scenen.

Högtalarna kan sända ut ljud från aktiviteter på scenen men också förprogrammerade ljud som konstnären skapat för verket – fågelkvitter eller en pennas raspande mot papper. Högtalarna kan förstås också användas för att spela musik. Ljudets källa är en mediaspelare med programmerad ljudloop kopplad till skolans mixer.

Beställare är SISAB och projektledare från Stockholm konst Dan Wirén. Invigningen sker den 4 maj.

Per Svenssonär född 1965, verksam i Göteborg och Övraby och utbildad vid Kungliga Konsthögskolan i Stockholm samt vid dess arkitekturskola. Han arbetar med skulptur, måleri ljudinstallationer, film och arkitektur. Per Svensson är också musiker och kompositör och började sin karriär som ljudkonstnär och poet i mitten av 1980-talet. Hans verk har visats på många gallerier och institutioner i Sverige och internationellt, bland annat i Los Angeles, Berlin, Paris, Lusaka och Åbo.

Ett böljande staket i rött ramar in innergården. Ett bergslandskap sett genom ett fönster fyller en vägg i entrén; blicken kan förlora sig i papperskollagets många lager och ständigt upptäcka nya detaljer. Christian Partos och Ellisif Hals står bakom de nya verken för Hornstulls ombyggda servicehus.

Hornstulls servicehus från 1984 upptar ett helt kvarter på Södermalm och har byggts om för att rymma ytterligare vård- och omsorgsboende. Två konstnärer och två platser valdes ut för att gestaltningarna skulle kunna komplettera varandra och erbjuda en stimulerande och varierad miljö.

Utomhus gällde uppdraget det stängsel som skärmar av innergården. Gården är en central plats och avgränsningen fungerar både som stopp för obehöriga och som hjälp för dementa att inte irra bort sig. Men önskemålet var en avskärmning som var mer lik en trygg famn och dessutom kunde vara en identitetsmarkör. Christian Partos, som ofta med enkla medel och humor fångar och överraskar betraktaren, har med Fencegjort ett mjukt böljande staket där de övre horisontella linjerna böjs och de vertikala stängerna nedtill följer en kurva. Konstnären liknar det vid lakan på tork i sommarvinden, men låter färgen bli ett utropstecken: det rostfria stålet lackeras rött.

Ellisif Hals arbetar med torrnålskollage som i lager på lager ger en skulptural effekt; motivmässigt är verken rika på symboler och historiska referenser. På en fondvägg i entrén finns en digital och förstorad version av ett sådant kollage, där huvudmotivet finns tryckt på själva pappret medan en utskärning av de olika lagren får fram ytterligare bilder. Konstnären har inspirerats av Vera Nilssons målningar av utsikter sedda inifrån fönster, en begränsning som också kan vara en styrka. Vi ser bortom fönsterbrädorna ut mot ett bergigt landskap. I utskärningarna syns klossar som glider nerför bergssidan. Färgskalan – varmt blått, grålila och persika – har hon valt för att den är "vacker, rogivande och gör en glad".
Verket Inflöde har ytterligare en del, med förstorade och formutfrästa element från samma bild. Detta väggmontage i hisshallen består av 30 delar som påminner om byggnadsställningar.

Beställare är Micasa och projektledare från Stockholm konst Frida Cornell. Invigningen sker den 9 maj.

Christian Partos är född 1958 och bosatt i Stockholm. Han är utbildad vid Konstfack och har haft en lång rad offentliga uppdrag, som Kulturhusets huvudentré och t-banestationen Hässelby strand. Förutom i Sverige har hans verk visats bland annat i Paris, Rom, Berlin och Istanbul.
Ellisif Hals är född 1981 och bosatt i Malmö. Hon är utbildad vid Konsthögskolan i Oslo. 2014 fick hon Maria Bonnier Dahlin-stipendiet för sina grafikmontage i lager på lager. Hon har haft flera separatutställningar i Norge och Sverige, senast 2014 och 2016 i Stockholm.

På Storängstorget i Norra Djurgårdsstaden har danske konstnären Jeppe Hein skapat en skulptural vattenpaviljong. Från fyra cirklar i marken sprutar vattnet upp och bildar väggar som växlar mellan högt och lågt efter konstnärens förutbestämda koreografi. Publiken kan gå in i verket och passera de rörliga och våta kulisserna.

Norra Djurgårdsstaden är Stockholms i dag största stadsutvecklingsområde med fokus på miljö och långsiktigt hållbar utveckling. Här ska innovativ miljöteknik utvecklas och visas fram som ett internationellt föredöme.

Storängstorget är en trekantig plats, där både handel, lek och café ska få plats. I förhållande till gatan är torget upphöjt 6 cm och belagt med granit. Vid torgets ena sida ligger en transformatorstation där fasaden i cortenstål är perforerad och ljussatt så att färgtemperaturen förändras i relation till hushållens aktuella elförbrukning.

Med lekfullhet och överraskande grepp vill Jeppe Hein göra konsten till en del av vardagslivet och i hans installationer får publiken ofta spela en aktiv roll. Verket på Storängstorget är en vattenpaviljong, med fyra cirklar där vatten sprutar upp från marken och avgränsar olika rum.

Vattenväggarna är uppdelade i nio segment som är programmerade att röra sig i olika höjder enligt ett mönster som upprepas. På ett ställe i verket kan höga strålar skapa ett rum med en lugn och meditativ stämning medan snabba växlingar mellan högt och lågt i en annan del av paviljongen lockar till att gå in i verket och delta i vattenspelet.

Strålarna når som högst 2,30 meter och när den koreograferade sekvensen är genomgången börjar loopen om. Vattnet rinner tillbaka ner i pumphuset där det filtreras. Fontänen kommer att vara avstängd på natten liksom under vintern.

Beställare är Exploateringskontoret och projektledare från Stockholm konst är Claes Söderquist. Invigning blir det den 7 maj kl 13.

Water Pavilion Norra Djurgårdsstaden är den senaste i en rad "fontänskulpturer" som Jeppe Hein utformat för olika städer eller platser. Bland annat har han arbetat med vatten i danska Aalborg och sydfranska Albi, i trädgården runt Rijksmuseum i Amsterdam och på ett torg i Perth, Australien.

Jeppe Heinär född 1974 och bosatt och verksam i Köpenhamn och Berlin. Han är utbildad vid Det Kongelige Danske Kunstakademi och Städelschule i Frankfurt. Förutom en rad utställningar i Norden, Tyskland, Frankrike och Storbritannien har hans konst visats i USA, Australien, Japan och Kanada. Under 2017 väntar flera separatutställningar, däribland At sanse verden i dig selv på Museet för religiös konst i danska Lemvig och Sichten einer Landschaft på den stora trädgårdsmässan IGA i Berlin.

På undersidan av en trappa i Alviksskolan låter Johannes Heldén med verket Spacetime en mutation av växtlighet och civilisation slingra fram, en poetisk bild av en framtid där samhällets konstruktioner och kunskap är i symbios med naturen.

Alviksskolan i Bromma består av sex byggnader och inrymmer 1200 elever, däribland barn med multifunktionshinder. Hus A från 1890-talet har totalrenoverats för att passa dagens verksamhet, med mer öppen planlösning och funktioner som hemkunskap, hälsovård, bild och musik.

Skolan är grönklassad och har ett högt kulturhistoriskt värde. Att peka ut plats för konsten var alltså grannlaga. Valet föll på entrén med den stora trapphallen, där trapploppen har ornamenterade gjutjärnspelare och gjutjärnsräcken.

Johannes Heldén skapar med uppfinningsrikedom världar och miljöer i sin konst och gör ofta kopplingar till naturen, gärna i en mild färgskala. Som poet har han också nära till att använda språket som gestaltningsuttryck.

I Spacetime slingrar flikiga gröna blad över trappans vita yta. Vid två belysta punkter övergår växtligheten i mer teknologiska eller arkitektoniska strukturer utan att växtrikets mjukare uttryck försvinner. Ett hoppfullt uttryck för en framtid där vi inte begår rovdrift på vår planet. Konstnären har också ambitionen att verket både ska kunna tas in direkt och kunna avslöja nya detaljer för elever och lärare som möter konsten varje dag.

Verket består av en aluminiumprofil i tre delar, som bockats för att få en antydd böljande rörelse. Den grönmålade plåten har LED-belysning monterad på undersidan och det varma ljuset framhäver konturerna och de utskurna håligheterna.

På en vägg bredvid sitter en plakett med en dikt av Johannes Heldén, en sorts poetisk verkbeskrivning:

det igenvuxna biblioteket / (ombord på rymdskeppet) / inuti vardagen / ett oändligt antal / händelser / molnen driver stilla förbi

sländors skugga / över grustaget / en kommande text / stjärnor stiger ur havet / långsamt skimrande verklighet, / framtida städer

Johannes Heldén är född 1978, bosatt i Stockholm och utbildad vid bland annat Valand i Göteborg. Han är såväl poet och musiker som konstnär och har gett ut tolv böcker. 2016 kom boken Astroekologi som också blev en performance på Dramaten och ett digitalt konstverk på Bonniers konsthall. Hans konst har visats på Moderna museet och Centre Pompidou Paris, i Köpenhamn och Oslo, i Vancouver och Buenos Aires. Han tilldelades 2015 det stora Åke Andréns konstnärsstipendium.

Stockholm har fått ännu en muralmålning – de brasilianska graffitikonstnärerna OSGEMEOS har utformat fasaden på Fiskargatan 8. Bakom artistnamnet finns bröderna Otávio och Gustavo Pandolfo från São Paulo som blivit världsberömda för sina detaljerade målningar i storformat. 

Tvillingbröderna Otávio och Gustavo Pandolfo är födda 1974 och började sina karriärer som graffitimålare 1987. Deras verk finns i flera storstäder i olika världsdelar men det är första gången de arbetar i Sverige.

Graffitiduon har influerats av hiphop-kulturen och bidragit till att forma och utveckla Brasiliens urbana uttryck. I dag är de mest kända för sina gula karaktärer som ofta är mitt i en rörelse eller handling, med färgglada detaljer i form av kläder, mönster och symboler. Signifikativt är deras förmåga att blanda fantasi och verklighet till en helgjuten bild.

OSGEMEOS är nu ute på en Europaturné där Stockholm var första stoppet. Utrustade med 1000 burkar färg tog de sig under första veckan i juni an arbetet med fasaden i Södermalmskvarteret bredvid Mosebacke torg. 

Stockholm konst har denna gång samarbetat med Graffitiförmedlingen, som sedan lång tid har följt OSGEMEOS.

Konstnärernas officiella hemsida: www.osgemeos.com.br/en